Ödets ironi.

Som att det inte är nog jobbigt med att Robban åker hem för vad som känns som gott så gör han det på vår 3årsdag. Inget långsamt farväl här inte. Snabbt och smärtfyllt ska det vara. R i k t i g t jävla smärtfullt. 29 april, jag ser inte fram emot den dagen. Oviss framtid, ingen vet hur det kommer gå eller hur mycket som orkas med. Han kommer ha fullt upp med karriären och jag kommer ha fullt upp med nåt annat. Hoppas jag. Förmodligen med att komma över att han inte finns nära som han har gjort i flera år.

Ska man se det från den ljusa sidan så kommer han i alla fall tillbaka ett par veckor senare. Jag tacka gudinnorna för mässor!

Och bara för att livet ska jävlas en smula extra så funkar ingenting just nu.