Jessi och jag

Läste just Jessis blogg och blev lite varm i hjärtat, som alltid när jag träffar henne, pratar med henne eller ägnar henne en tanke eller två (ganska ofta mao). Hon skriver att hon typ alltid saknar mig. Jag saknar alltid henne med.

Vi var lite sådär.. Emot varandra. Eller jag var lite emot henne rättare sagt. Hon var ju inte hipp och cool när jag hängde med de populära tjejerna i mellanstadiet. Det var hon som gjorde vad fan hon ville, miss bad attitude som snackade ner vem som helst i högstadiet utan att någon kunde klandra henne. Tur för mig att det var jag som var emot och inte hon för det var hon som släppte in mig (Cissi också) i gemenskapen när coola gänget plötsligt över en natt slutade prata med mig. Vi gjorde ormar av makaroner och målade dem med silverpenna.

När vi var ute och paddlade i 7an tyckte jag och min paddelpartner (Anna eller vem det nu var) att det var fruktansvärt roligt att skvätta vatten på de andra (bl.a. Jessi) Det tyckte inte de och det kan jag fortfarande få lite dåligt samvete över ibland. Inte just nu själva situationen men att jag var så sjukt ignorant mot andra människor, vände kappan efter vinden och sket i mycket på det negativa sättet.

Jag kan stolt säga att det är långt ifrån vem jag är idag. Hon är en av de som sparkat mig i rätt riktning och har lärt mig att livet blir rikare av att ta tillvara sina egna behov istället för andras. Jag är bara min egen och ingen annans.

Jessi är ett stort <3 i mitt liv trots att vi pratar så sällan och träffas ännu mer sällan. Vi tar liksom alltid vid där vi slutade, snabbspolar lite, tar nuet, pausar igen, träffas, snabbspolar osv. Hon är alltid ett stadigt bollplank när jag har problem och kan hjälpa till att lufta allt från klädångest till livets mening. Vi kom på den en gång. På min säng. Det var helt fantastiskt. Men det var så stort att vi inte kunde sätta ord på det dagen efter.

När jag saknar henne sådär fruktansvärt mycket tar jag fram en text hon skrev till mig när jag fyllde år/tog studenten 2006. Där står det massa till synes obetydliga saker som hon uppskattar hos och med mig och att läsa det gör mig lika lycklig varje gång. Hon är en av de människorna som kan skjuta upp min tro på mig själv i höjden bara sådär.

Jag skulle nog kunna skriva en hel bok och våran vänskap men de enda som egentligen behöver veta nåt är Jessi och jag.